Quantcast
Channel: Sakrisvinstian
Viewing all 44 articles
Browse latest View live

I skuggornas vård

$
0
0



Okej, jag sviker er igen. Inget äckligt i ordet rätta bemärkelse, men kanske mer vedervärdigt ändå... ity ett martyrskap av sällan skådat slag kan ju faktiskt slå både genitalier och blodiga tarmar på fingrarna. Ja, det är antingen sockerpiller eller ångest på burk som vitrockarna proppar i mig. Just nu är det det sistnämnda som styr min tillvaro. Hjärtat pumpar i hundraåttio, den skäggiga ångestbabyn klänger på min axel och vrålar invektiv i mitt öra och någon bitsk hydra hudflänger mina lungor, alltmedan någon Kerberoskopia parkerat i min hals och vrålande nunnor vrider min bröstkorg som vore den en disktrasa...

Så här kommer en text som jag skrev för ett tag sedan, som beskriver rätt bra hur jag känner mig, och hur fan saker och ting ligger till. Jag har snott melodin från den av geniet Eric Bogle helt fantastiska låten No man's land - (Green fields of france)



Det är så klart en fördel att lyssna på originalet innan ni ger er i kast med att grisa ner er i min sentimentala smörja. Då har ni rytmen och melodin till skiten. Kanske lite lättare att stå ut med självföraktet då. Jag inväntar mirakelpiller och solsken i blick, sen jävlar! Utlovar en limerick snarast, eller något riktigt snaskigt. Men, det känns som att mina löften - för tillfället  är lika pålitliga som en nämndemans utslag i ett våldtäktsmål. Håll fanan högt, kära smyggluttare och gnullungar... min flagga sitter på halv stång, men den är fan inte gul och blå.


* * *

I Skuggornas vård

Du glömde ditt värde, du kväste ditt jag
och ruskade liv i den Lutherska lag
som hindrade dig från att blott vara du
och knäckte din livslust burdust mitt itu.
Men visst fick du hjälp med att bräcka din själ
av mänskor som påstods sig blott vilja väl.
De sjöng falska skillingtryck bakom din rygg
och svalde kameler men silade mygg.

Du kröp genom frosten
bland anspråk och måsten
och bar på ditt kors
i en piskande fors
Trots vattnet sas slipa dig härdad och hård
så sökte du skydd inom skuggornas vård


När grönskan fick storstryk av askgrå betong,
när cyniska glosor slog rot i din sång,
när hösten den mörka blev kärv och konstant,
när mark som var slät kändes hisnande brant,
när famnen du fann var en kylig matris,
när kaos blev ordning, när ordning blev kris,
när barnet i hjärtat – med spott och med spe
blev tyglat och gömt bakom strebrars spaljé

då föste du undan
varenda begrundan
och gjorde dig fri
ifrån allt grubbleri:
Att tänka är lönlöst i strävandets hord,
nej, bättre att sjappa till skuggornas vård.


I dimhöljda landskap där satt du och skrev
små texter om livets bedrägliga drev
mot den som är udda men föga unik
och ej attraherar en vidsträckt publik.
Men allt är förgängligt och flugan som rår
den skiftar kostym flera gånger per år.
Ja, den byter mask likt en orm ömsar skinn:
”I den hysterin vill jag ej passa in”

Så du valde att sluta
att prygla din luta
och klippte var sträng
och fördrev din refräng.
Man gör ej revolt med små bitska ackord
när sången blott framförs i skuggornas vård


För rastlös för sömnen för trött för att gå;
ett alldeles eget Moment 22.
Att vilja och kunna är vitt skilda ting,
en oxymoron som en ”fyrkantig ring”
När insikten nådde dig hårt och brutalt,
att allting du gjort vart förgäves och skralt
då valde du självmant att göra sorti,
ett fåfängt försök att till sist slå dig fri.

Du släckte din låga
du spräckte din plåga,
men slapp dra ditt svärd
i vår hjärtlösa värld.
Fast askan finns inte på nån kyrkogård
Den singlar för vinden i skuggornas vård.





Blott en pojk

$
0
0

Jaha, ert jävla Sugpyre försöker att vara lite samhällskritisk i en rejäl genital svada. Altarpojksutnyttjandet av de katolska papisterna är väl inte som hetast just nu, men förekommer säkerligen i det fördolda i ungefär samma utsträckning som förut... här låter jag offret - som indoktrinerats till en mjäkande nickedocka som gladeligen ställer upp på Allt som gubben i prästkåpan vill utföra - komma till tals... det blir således ingen snyftvals, utan en hjärntvättad hyllning till övergreppen... samtidigt så kan man Alltid skämta om Allt. Texten kan för övrigt med fördel sjungas till sången Blott en dag - här framförd av sångfågeln Carola, och min text följer originalet någotsånär [nåja]. Den här filmen, Deliver us from evil, uppmanar jag alla att se för övrigt... Jag avslutar med att låta George Carlin lägga ut texten om dessa höga herrar och dess "moral"... Hangover and out.

"Now, speaking of consistency, Catholics, which I was until I reached the age of reason, Catholics and other Christians are against abortions, and they're against homosexuals. Well who has less abortions than homosexuals?! Leave these fucking people alone, for Christ sakes! Here is an entire class of people guaranteed never to have an abortion! And the Catholics and Christians are just tossing them aside! You'd think they'd make natural allies. Go look for consistency in religion. And speaking of my friends the Catholics, when John Cardinal O'Connor of New York and some of these other Cardinals and Bishops have experienced their first pregnancies and their first labor pains and they've raised a couple of children on minimum wage, then I'll be glad to hear what they have to say about abortion. I'm sure it'll be interesting. Enlightening, too. But, in the meantime what they ought to be doing is telling these priests who took a vow of chastity to keep their hands off the altar boys! Keep your hands to yourself, Father! You know? When Jesus said 'Suffer the little children come unto me', that's not what he was talking about!"

/George Carlin


* * *


Blott en pojk

Blott en pojk, en grabbhalva i sänder,
Ack min bröstkorg du får komma på!
Pungen ilar av Gud Faders händer
När de smeker mina kulor små.
Han som när för mig en faders kättja
giver ju mig varje skymingskväll
min förfallna del av snusk och lättja,
när han bottnar i mitt köttfärsspjäll.

Jämt han ber mig mina skinkor sära,
här finns inte rum för någon nåd.
Varje dag ack stjärthalvorna skära
randas röda av hans köksgeråd.
Att sin dyra svendom tryggt bevara
är ett brott, ej värre illdåd finns:
”Varje torrboll, sjappa till Sahara!”
skrek han ut, jag mådde som en prins.

Hjälp mig då att suga djupt och häftigt
så att dina höfter går i spinn
Och jag lovar föra mig beskäftigt
när din manna sprejar nunan min
Hjälp mig Herre att med dina händer
smörja in mig med ditt sädesslag
Blott en pojk, en grabbhalva i sänder,
och den pojken råkar vara jag.



Månglarnas charad

$
0
0



Efter valvaka [CNN så klart!] med enkom kranvatten, nikotin, koffein och tramadol i kroppen så snor jag hej vilt från den på min hals dittatuerade hjälten George Carlin... Kan hända att jag redan snott det här citatet, men det får ni leva med. Trots all galla och bitterhet: jag föredrar faktiskt Barack Obama framför pro-life-mormonen, 24/7... men det är vår lilla hemlis, det finns ju emellertid gradskillnader i Helvetet:



"That is one thing you might've noticed I don't complain about: Politicians. Everybody complains about politicians. Everybody says they suck. But where do the people think these politicians come from? They don't fall out of the sky. They don't pass through a membrane from another reality. They come from american parents and american families, american homes, american schools, american churches, american businesses and american universities. and they're elected by american citizens. This is the best we can do, folks. This is what we have to offer. It's what our system produces: Garbage in, garbage out! If you have selfish, ignorant citizens, if you have selfish, ignorant citizens, you are gonna get selfish, ignorant leaders. The term limits ain't goinna do any good; you're just going to end up with a brand new bunch of selfish, ignorant Americans. So maybe, maybe, maybe it's not the politicians who suck. Maybe something else sucks around here. Like... the public. Yeah. The public sucks! There's a nice campaign slogan for somebody. "The public sucks, fuck hope!". Fuck hope. Because if it's really just the fault of these politicians then where are all the other bright people of conscience? Where are all the bright, honest, inteligent americans ready to step in and save the Nation and lead the way? We don't have people like that in this country; everybody's at the mall, scratching his ass, picking his nose, taking his credit card out of his fanny pack and buying a pair of sneakers with lights in them!

So I have solved this little political dilemma for myself in a very simple way: On election day... I stay home. I don't vote. Fuck'em, fuck'em! I don't vote. Two reasons, two reasons I don't vote: First of all, is meaningless. This country was bought and sold and paid for a long time ago. The shit they shuffle around every 4 years, *pfff* doesn't mean a fucking thing. And secondly I don't vote because I believe if you vote, you have no right to complain. People like to twist that around, I know. They say: "Well, if you don't vote, you have no right to complain"; but where's the logic in that? If you vote and you elect dishonest, incompetent people and they get into office and screw everything up... well, you are responsible for what they have done. You caused the problem; you voted them in; you have no right to complain. I, on the other hand, who did not vote, who did not vote, who in fact did not even leave the house on election day, am in no way responsible for what these people have done and have every right to complain as long as I want about the mess you created that I had nothing to do with. So I know that a little later on this year you're going to have another of those really swell presidential elections that you like so much, you enjoy yourselves it'll be alot of fun. I'm sure that as soon as the election is over your country will improve immediately. As for me, I'll be home that day doing essentially the same thing as you. The only difference is, when I get finished masturbating I'm gonna have a little something to show for it folks. Thank you very much!"


 / George Carlin


* * *


Månglarnas charad

Käftarna är slutna nu, till val ni glatt skall gå.
Begriper det tar tid när pest och kolera bjuds på
Jaha! Ni har bestämt er nu! För böveln!
Grattis, ni valde fredspristagande bödeln.



Kärlek till motmänskligheten

$
0
0



Människan är en älskvärd varelse som aldrig någonsin vill någon illa. Girighet och dålig smak är sådant som inte existerar. Här är vi alla trevliga små pysslingar - som förvisso tillåter oss skämta friskt om allt och alla, eftersom vi låtsas att vi har yttrandefrihet, och vara lite putslustiga emellanåt, men som för det mesta går runt med ett frejdigt smajl och håller upp dörren för varandra, hjälper trebenta katter över gatan och köper blommor till våra dövblinda grannar även när det inte är deras namnsdag.

Ni kan lyssna på en riktigt fin tirad om hur Älskvärd mänskligheten är och hur den bör behandlas... Och min lilla glada pamflett nedan, som skrevs av en gråtmild tjugo-plus-tönt i början av 2000-talet, [ja, Jagär den skyldige!], kan man ju speja in om man vill se vad jag anser om hur myspysiga alla tvåbenta sötnosar är. Jag har ingen snygg slutknorr på den här. Så vi säger så här: Snipp, snapp snutjävel!


* * *


Kärlek till motmänskligheten


Jag skräms ej icke alls utav troll och kalla kårar,
Men darrar blott vid tanken på en levande publik.
Och om jag – mot förmodan – skulle fälla beska tårar
är dessa blott ett alibi, en planlagd kosmetik.

För vem kan väl fördöma den som hukar huld och tjurar
med ögon som har översvämmats av försurad sorg.
Måhända lämnas jag ifred, men blott mig själv jag lurar,
ty stupstocken är nu mental och står ej på nåt torg.

Jag bär mitt ok i vredesmod på axlar som är spröda,
förtärda av en verklighet som ter sig alltmer skämd.
Där livskraften är vackrast hos personer som är döda
och där kärlek mist sitt ledmotiv och numer stavas ”hämnd”.

Rättsrötan är nu kutym men pesten kamoufleras
med tjusiga rubriker i ett saligt mediebrus.
Men mänskligheten är ett pack som borde komposteras
långt under mull och aldrig få ta del av nattens ljus.

Men såna tankar bör man sannerligen inte säga,
för usch och fy och ve om det obscena tar sig ton:
Om sanningen är vidrig gör man klokast i att väja
för högst densamma under det man prisar Gud och tron.

Mitt vemod som var stort och starkt har ersatts utav hatet
och vanmakten och äcklet har förädlats till förakt.
Jag skiter blankt ifall mitt hat må ligga mig i fatet,
jag bär Andreaskorset i orkan i all dess prakt.

Trettio silverpenningar förvarar jag i fickan,
den ende som jag har förrått är Svekets störste son.
Ormen som var morsan hans sågs som den fina flickan,
men hon var stöpt i horans form och gjuten i karbon .

Ett sminkat fnask med stinna juver som vår myt vill värna;
och kreatur med tvenne ben går på varenda fint
som dessa drägg belyser med sin konstgjorda lanterna,
och fårskocken den följer herden sin och lyder blint.

Jag korsfäster min arvsynd och fördärvar all min karma,
åtminstone om man skall tro varenda frälsartyp.
Ty dessa löss predikar strängt och ylar sig så varma
för denna unkna slavmoral som följs av veka kryp.

Av svek och illusioner är min ande impregnerad,
min stig är brant och hal och ramas in av dis och dugg.
Men när man går i motvind så är risken minimerad
att man skall råka ut för att förblindas av sin lugg.

Jag märker väl att sången min ock denna gång blir bitter
och poesin ger vika för en våldsam aversion.
Jag låter andra sjunga om ett somrigt fågelkvitter
och prisa vind och väder och slik sedvanlig schablon.

Ja, bottensatsen trallar och tar ej några strider,
det mest vågade de sjunger är att sommaren är kort.
De lever i ett luftslott av förljugna gyllne tider
och kommer på beställning när Mammon gnyr ”apport!”

Var knähund följer vindens väg och viftar glatt på svansen
och varje liten avvikelse ses som sjukt extrem,
men överst på menyn där står Allsången på Skansen,
ja, sånt akustiskt gruppsex löser månget världsproblem.

Populismens drängar får mig motvilligt att kväljas
när de marknadsför en ”värld” utan blodomlopp och själ,
där allting anses värdelöst som ej låter sig säljas
och den som är ett uns apart abrupt förtigs ihjäl.

Jag avskyr denna pöbel, men jag tar mig less för pannan
när jag inser att de snott mig på vartenda invektiv,
och att störst av alla losers är jag själv och ingen annan:
för jag lever som en död i detta sjuka underliv.








Vänd livet ryggen

$
0
0





Mörker, dimma, snöstorm, hagel och motvind. Böcker som vapen, sentenser som kulor, kråkfötter som sköldar. Låt er tröttna på allt, fall ner i dyn, låt bråddjupet äta er, fejsa avgrundens onda öga och köp Norges [Skandinaviens?] bästa och värsta [i positiv bemärkelse] författares sista bok - Genom Natten - allt är på riktigt, inget har hänt!

2012 är nog det sämsta jävla året hittills. Och det verkar bara bli värre. Håller på att skriva en Ode till bratsen, men det går skitdåligt... det hånfulla sviker mig, humorn stals redan av Catullus. En lipsillstext i stället; förvisso klart godkänd i rytm och rimflätning, vissa formuleringar är jag t.o.m. nöjd över. Men var fan finns vreden? passionen? ursinnet? Jag vet inte. En jävligt jobbig dag. Jag skriver inte om mig själv här, så vi stannar så. Jag skall inte ursäkta mig. Texten är min och det är jag som har skrivit den. Stå för det för i helvete! 

Kom ihåg:

"Optimismen är ett opium för folket! en sund anda luktar idioti."

/Milan Kundera


* * *


Flärdfull nostalgi


Jag har tröttnat på mitt vankelmod och ledsnat på tristessen.
Jag mår illa av mitt själväckel och skyr mitt självförakt.
Jag vill fly till Eldorado men har slarvat bort adressen,

och min önskan att må bra är för abstrakt.
Tiden då jag bar på hoppet den är längesen förbi,

kvar finns bara tårar saltade med flärdfull nostalgi.

Och jag svävar bort med skriften och med hjälp av litteraturen,
men herr Newton drar mig ner emot betongen med en smäll.
Jag hämmas av min självkritik och snöps av självcensuren,
och mitt magnum opus är en bagatell.
Beröm det gör mig livrädd, lika med galanteri:
Jag är alldeles för uppslukad av flärdfull nostalgi.

Jag blir nog aldrig vuxen, bara äldre, genom åren.
Jag lever som en unge, hajar inte minsta hint.
Men man hoppas ju förmätet att man inte den här våren
skall gå bet på samma gamla, enkla fint.
Men så blir det ändå självklart, i min jakt på att bli ”fri”
så försjunker jag mig i en dröm av flärdfull nostalgi.

Min tanke har jag pantsatt för att orka med att andas,
och min självkänsla belånade jag med min hemska skuld.
När demonerna har knytkalas som aldrig nånsin strandas
önskar jag blott frid och inte något guld.
Men när man nu tycks lida av en presensallergi,
så har man blott ett val och det är flärdfull nostalgi.

Nu knappt halvvägs in livet kan mitt facit konstatera
att jag var väl knappast glad ens då jag jollrade och kröp.
Nej, min födsel var ett misstag som jag nu vill reklamera,
och jag hävdar prompt min rätt till öppet köp.
Förlossningen tar bara död på ens klaustrofobi,
och är en start på gatloppet av flärdfull nostalgi.





Permafrost

$
0
0


Jag går ut i kylan för att värma mig, för att slippa se hur tangentbordet ligger som en hånfull moatjé på en divan, beredd att slänga ur sig invektiv och pikar bara jag närmar mig det. Mörkret läskar mig, smular sönder strimmorna av slentrianmässig robotstress. Men allestädes närvarande glider den skäggiga ångestbebisen förbi... väser fram sina klokheter, får mig att använda control, alt, delete vad gäller både skrift och leverne. Den skäggiga ångestbebibsen kan sin sak. Inget strul. Raka puckar. Pang på rödbetan.

Jag är en tjuv! en skurk! en bov! Bäst att skicka grabben till schavotten! Ögonaböj! Så, vad har jag stulit då? Blodsdiamanter? Mona Lisa? Zlatans hårsnodd? Nix, jag har varit så fräck att jag knyckt melodin till Ola Magnells mästerverk Skomakarvals - och sedan använt den för att skapa en egen text på samma melodi. Ett helgerån? Javisst! Samtidigt en tribut. Självklart försöker jag inte göra en "bättre" text [det går inte], men jag älskar melodin [och sången över huvud taget] och tycker om [det lite kluriga] versformatet, så det är därför jag använder mig av den. Se till att lyssna på originalet först. En sanslöst vacker sång


"Ty det är inte sant att tiden läker alla sår. Tiden läker inte ett dödat barns sår och den läker dåligt smärtan hos en mor som glömt att köpa socker och skickar sitt barn över vägen för att låna och lika dåligt läker den ångesten hos en gång lycklig man som dödat det."  
 
/Stig Dagerman - Att döda ett barn


* * *


Permafrost 
                                                   

Hör en sång;
någon viskar ett skrik
och önskar det blir en duett men den kräver publik,
ty byskvallret än mer än örat ger fin akustik.

I betong
blir ett eko skabröst
och modern är trött på sitt barn som ej än är förlöst,
för hoppet att dväljas i frihetens lov generöst
sitter löst

när mänskor trots hjärtat intakt
kräver skrivna kontrakt
för att hålla kontakt;

och käftar om vem som mest högljutt varann kan förtala.
Prestigen är allt när respekten förkolnat i dvala…

- - -

I en dunst
tycks det stiga en gråt
ett lönlöst försök att med jämmer få fatt i den tåt
som leder mot svalkande mål, men blott kinden blir våt

Ingen gunst
skingrar några problem
när ryggdunkningarna och krokbenen satts i system,
och klådan i kolan av allt hyckleri är extrem,
som eksem.

Trots backen var halkig och brant
kallas man simulant,
ifall fötterna slant.

Men tissel och tassel om ditten och datten syns tära
långt mer än ett skrubbsår när allt gäller framgång och ära…

- - -

Som en sägn
växer giftet och sprids
från strupe till strupe och inte en människa ids
alls tvivla på facit, så "sanningen" aldrig bestrids.

Än ett regn
tigger skjuts av en bris,
och vittnar om höst innan vintern ens har lagts på is,
och tjälen i själen är ännu ett slitstarkt bevis
på den kris

där kylan är lång och koncis,
som en svartvit repris
i ett omutligt dis.

Mot härsket klimat hjälper knappast att grubbla och skriva
små rimmade verser som bäst kallas torftigt naiva…

- - -

Utan list
har du inte en chans
att vinna mot tigande åskådares arrogans
när den triumferar som alstrar mest intolerans

Så till sist
skall man skörda sin storm
med bannbullan tryckt i sin hand, ty man anses abnorm
ifall man tenderar att avvika från deras form,
eller norm:

Liksom hat på omkullvält granit
som i smyg klottrats dit,
så hör jag inte hit.

Men inte ens mannen med lien kan känna sig säker
när livet känns just likt det sår som blott självmordet läker...







.

Julaftonsknarkande

$
0
0

Okej, vi gör pudlarna på en gång: Jagär född på julafton, punkt. Jag gillar paketen, när man ansträngt sig för att ge något personligt - [inte ett presentkort på Åhléns] och stämningen just på själva julaftonen. Sedan vill jag röja ut skiten med en snöslunga. Men stressen, striden, profithungern och dessa alarmerande grisiga armbågsknuffande jag-skall-ha-sista-Barbie-dockan [som kostar 3000 kr] gör mig äcklad. Och visst, Disney är en snuskigt Mammondiande pengaindustri, som borde bojkottas av helt andra skäl än att de klipper bort tre aparta dockor. Censur är vedervärdigt i alla lägen [de borde stå upp för sina "misstag" och be om ursäkt om de nu anser sig ha trampat folk på tårna, inte gömma sig med filmsaxen], det håller jag med om, men argumenten och jämförelserna som ploppar upp angående dockornas frånfälle som att "nu kan vi inte äta brysselkål, för då blir belgarna ledsna", är ju så skrattretande idiotiskt att jag de facto börjar garva och skämmas. Och vardagsrasismen blommar som herpes när dessa dockor försvinner. Jag kan hålla med i sakfrågan - att censur aldrig kan försvaras - men argumenten är så in i helvete felvaggade att jag nästan trampar över åt andra sidan... men bara nästan.

Den här fridikten skrevs under ett rus av glögg, sömnbrist, koffein, nikotin, och lite receptbelagda garderingar. Vet inte alls hur det blev. Rata, hata, hissa, dissa, skäll, gnäll, hylla, skylla... Äsch. Lyssna på den HÄR låten och piffa upp julstämningen. Rasta Lucia, ta Staffan Stalledräng i örat, byt ut misteln mot en hampaplanta och klä ut dig till John Wayne Gacy. 

Till sist:

God jul, era gulliga, ulliga, krulliga, sötnosar! 


* * *


Julaftonsknarkande 


Det är julafton ännu än gång.
Jag släntrar över kullerstenarna,
som satt krokben för mången vurpa,
och späker mig med intryck
jag aldrig bett att få slippa förneka:



I centrum råder övervintrad hierarki,
där fönstershoppande björkar hänger läpp
när de blir varse sina oskylda skelett
badande i sitt orangegulröda blod
som de tappats på för julfridens skull.



Parkbänkshyresgästerna dividerar
om vad man ska låta bli att tala om i dag.
I deras mörklila påsar
klirrar löften om framtida slagsmål.



Platt-TV-apparaternas ljus från villafönstren
ylar gällt och grällt
när Disney domderar i etern
och värmer dem som redan svettas.



Tiggaren säljer sina julkort,
sina söndertummade tacksamhetsfraser,
för att stärka moralen i hjärtat
för dem som har råd att ignorera hans lott.



Karl-Bertil Jonsson skär av den sista strimman hopp –
om att deus ex machina skall slanta in,
tackla sönder vinterkylan och alienationen
och skänka en timmes beskydd –
när han benådar selektivt
för att skyla sin inlindade självgodhet.




Jag klafsar hemåt,
undanträngd av mänsklig modd
som skyndar mot ett berg av knäck,
och värnar om traditionen.



Rytande tyst i mitt inre, av ett vankelmod
varmt som en mordbrand – tinar det mig het,
får mitt självhat att gifta sig med misantropin,
när jag inte vädrar min agenda, utan i stället accepterat att:



Ibland,
likt en slocknad stockbrasa,
kan skamveten stiga mot skyn;
finfördelade som apelsinklyftor
och nästan lika svarta.



Däruppe parar de sig med varandra

i ett incestuöst big bang,
och förlöser förlamande blixtar
som slår ner i världsliga livmödrar
och skapar nya bödlar på brädet.



Och Tomten jämrar sig i sin frånvaro:
”Finns det några snöda barn?”




 








Bomullsvåld

$
0
0



Synapskrasch. Snöslask. Halka. Insomnia. Medicinbrist. Den skäggiga ångestbebisens krampaktiga stryptag. 2013 tar vid där 2012 slutade, i sängläge med schack matt-placering av kroppen. Men det är bara januari än, och knappt det. Nåja, en kort lägesrapport bara, så det kanske kan förklara varför det inte dyker upp några ekivoka rallarsvingar för tillfället. Jag har inte rum för roligheter i huvudet. Idiotiskt nog. Förut dök de upp som bäst just när maran red mig som en demimond på flykt från Jack the Ripper.

Det här var en jävligt svår text att skriva, rent tekniskt. Refrängen var skitklurig, och den ser inte klok ut på papper. Det här är alltså min "version" av John Prines fantastiska låt Christmas in prison - och ni kan tita på originaltexten HÄR om ni vill hänga med i låten eller jämföra mitt [fåfänga] försök att använda mig av John Prines underbara, men svåra, melodi. Han fraserar mycket, så man får nästan sjunga eller nynna min text för att den skall fungera. 

Och, ja, vad handlar den om då? Det vanliga gnället. Att de på de höga hästarna bara ger slaskfolket bröd och skådespel, så löser sig allt? Nja, den här riktar sig egentligen lite mot alla "klasser", inte minst vad det gäller ytlighetshysterin och efertankens totala negligering. Och att vi förändrar någons situation genom att foga språket. Trams! Se till att ordna problemen för en rullstolsbunden i stället för att döpa om honom/henne från handikappad till handikapabel! [Och, ja, det är så klart snott från salig George Carlin.]

Har erhållit två ljuvliga böcker. Mer om det senare. Nu korpdojorna!



* * *


Bomullsvåld


Kring skjulet runt hjärtat
Finns taggtråd och plåt
Och muskeln bak bröstet
Den når ingen åt
Endorfinet är reglat
Passionen är stängd
För brännskadad ser man helst
Att Amor är hängd


Hur lång är strängt taget en evighet
Ja, räkna sekunder så kanske du vet.

Jag går bet
Jag går bet
Ytligt diskret, nu
Jag äcklas av maran
Men fan
Ta fram snaran
Ack, du



Talangen förvanskas
Till krimskrams och pynt
När kärlek till konsten
Blir sedlar och mynt
Och lungorna vädras
Uti all sin prakt
Men trots tjattret och pratet
Blir ingenting sagt


Hur lång är strängt taget en evighet
Ja, räkna sekunder så kanske du vet.

Jag går bet
Jag går bet
Ytligt diskret, nu
Jag äcklas av maran
Men fan
Ta fram snaran
Ack, du



Språket har tyglats
Och sången har kvästs
Romanerna brinner
Långt innan de lästs
Och om du än skriker
Och  vrålar som bäst
Så händer det inget:
”Förbliv vid din läst!”


Hur lång är strängt taget en evighet
Ja, räkna sekunder så kanske du vet.

Jag går bet
Jag går bet
Ytligt diskret, nu
Jag äcklas av maran
Men fan
Ta fram snaran
Ack, du











Förbanna solen

$
0
0


Finns inte så mycket att säga. Ger upp dikten, eller poesin, som i rim [och reson] och versmått, för att i stället låta en rätt torftig svada om hur jag upplever hysterin kring att armbåga sig fram först i kön vad gäller allt som är på tapeten, och där det inte finns en gnutta empati kvar, kräkas fram här på bloggen... 

Eller för att citera Nick Cave: "People ain't no good" Det finns så klart vackra själar och icke-brodersmördande guldkorn i detta sammelsurium av vandrande gödselstackar. Dessa livbojar till  lanternor lyser desto starkare. 

Men, kära ni: Lyssna på Swans bitterljuva dänga om att förbanna solen, och häng med i surpuppans [jag alltså] gnäll beträffande motmänsklighetens tarvligheter. 

Nu är nog för nu! One two, fuck you! Eller snarare: Two, three - fuck me!

Allt gott,

Edert lilla Sugpyre...


* * *


Det


Jag tänker inte på er längre; inte som individer,inte som människor, inte ens som vedervärdiga världsmedborgare. Ni späker omgivningen med odörer av konferensskvaller och börsindexstinkande blåsjobb; kväljande och störande stickande på en och samma gång. Men ni finns inte; ”ni” har blivit ”Det”, inte ens ”den”. Ett och samma mässande masstillverkat träsk, ett tvåbent Olustiga Huset av utslätat spegelglas, ett lindrigt andande pulsslag med Prada-gravyr i gommen.

Det kretsar kring uppmärksamheten som tjackskadade bålgetingar. Surret är konstant; ett sövande brus av klyschor och språkliga kullerbyttor som filtrerats bort till ett enda kvavt och kvalmigt verbalt täcke, ett jollrande bolster av ruttnande mobilsignaler och spygröna appar, som flämtar och epilepsiblinkar under skummad låtsaslycka på närmsta bar.

En gryning och en skymning i ett och samma flåsande: Det tar för sig och sminkar den skugglagda träcken attraktivt, med löften om en liggplats på mittuppslaget och en delad cigarett med Hen Som Bestämmer. Inget nytt under den förbannade sol som skäms över sin egen existens så mycket att den gömmer sig under svarta hål av marknadsföring.

Skrovliga tankar viftas bort av Det, detta Det som bär en smord verbal skrud, len som en barnstjärt. Jag följer PR-tricken på avstånd, aktar mig för att smittas av den förnäma förnedring som är Dets bruna betesmark. Jag beskådar den uppgjorda, förvanskade fighten under det att ingenting sker; stagnation, devalvering, förhalande – allt upphöjt till förgylld mundiarré.

Bredvid en Det-agenturssuktande klunga av mentalt plankton – som vaskar skumpa och viftar med bilnycklar till lyxfordon, vilka de inte har befogenhet att köra – gräver jag min egen sanning, dristar mig till att vädra lungorna, harklar upp en slempropp motargument, höjer en viskande observation av hesa skenmanövrar med kändisskapets straff som insats. Förlusten är ristad i olika sloganer redan innan den muntliga avsparken.

Men, någonstans, någon gång, växer en tanke till en krutdurk fylld av prostitutionsnegligerande rosslingar, och förädlas till en klusterbomb av bortskalat glitter, jäser till en värkande stämma av pur jävla envis äkthet. Men så är ögonblicket borta… bara så där… som ett förfluget engångsligg: Revolten, nystarten, upploppet – allt stannar vid en febrig snuva, som rinner ur min mun, reducerat till harangbesudlat snor, vilket landar på servetten och torkas bort långt före det att agitationen spillts ut på åsiktspodiet.

Och Dets vinnande tjatter fortsätter sin sövande framgångsritt, med TV-sända kvartssamtal, skvalande likt snålvatten ur Dets frestande urmoder – Skökan av plast och profit.

Jag hukar. Bakbinder tungan i munnen på min egen lilla Mållgan, så att inte orden skall välla ut och kasseras av Det. Ty cynismen är kärleken, den enda –ism som kan överleva Dets mullrande rubriker, krigiska utropstecken och Brutus-skimrande löpsedlar. Verbalt eller skriftligt? Helt oviktigt. Det har strimlat sin kluvna tunga och placerat en bit i varje notis, i varje samtal.

Detär allt.






A Nightmare On Norrby Street

$
0
0



När jag väl får sova gör jag det ytligt, oroligt, brutalt vätrande i sängen [och ibland utanför] - allt kompanjerat av i de allra flesta fall helt obegripliga, absurda, bisarra och våldsamma mardrömmar. Jag minns Alltid drömmarna. Förmodligen beror det på min sömnapné. Nåja, nog om det. Det här lilla pekoralet innehåller delar av sömnskelett som jag drömt; skit jag fantiserat ihop; och saker jag helt enkelt skrivit för att göra dikten lite levande. Men mycket härstammar från svettiga ångestsnarkningar mellan de ihoplindade Dirty Harry-påslakanen. 

Dock, den är skriven med en hel del svart humor. Inget jävla lipande. Mer en mörk saga på rim, med en visserligen liten grinig slutknorr. Men det får ni överleva. För övrigt tycker jag att den här sången [och den suggestiva hyllningsvideon], som jag länkar nedan, väldigt väl beskriver mardrömmens karga landskap... Skrivet och framfört av det psykedeliska musikgeniet  Roky Erickson

Övertrött och speedad. Det känns som att jag slipper mardrömmarna i dag. Vad inbillar jag mig? Som om de bara existerar när jag sover. Vilken fåfäng liten gosse!


* * *

Mardröm mitt på blanka dagen


Det brände som en barndom i mitt hjärta,
när jag begrep att inget var på skoj.
Och som den helt neurotiskt introverta
person jag var blev skölden att bli loj.

Passiv till trots smög jag mig ut att spana,
och ta en titt på vad som försiggick.
Jag i virrvarr efter virrvarr åkte kana,
likt blinda fläcken, likt en lustig prick.

Nog rasslade min skalle av ett knaster,
en kortslutning, en propp som hade gått:
”Åt helvete med fan och dennes faster!”
skrek jag, men hade föga nåt förstått.

Men vad var det för struntsak att begripa
när jag slant på den sämre trottoarn?
När vargar som förföljt mig börjat lipa
och änglar hängde läpp som trilska barn.

När fullmånen åts upp av explosioner:
fyrverkeri, en eufemismharang,
som stiftats av personliga personer,
som hälsas blott med titel eller rang.

Jag rörde mig i lönndom undan ljuden
av domedagsmusik, så gott det gick,
och undrade om knottrorna på huden
var rädsla, ståpäls eller getingstick.

Det blixtrade i hjärnloben som smälek,
det pyrotekniska blev inåtvänt.
Smatterbanden brann som ruttnad kärlek,
och lämnade ett hjärtlöst sår på glänt.

Jag irrade bland krutrök – grå som dimma,
och fäktades mot väderkvarnars hugg.
Förblindad i dygnets tjugofemte timma
sågs Hin Håle stå och flina lömskt i mjugg.

Men till sist så kunde Big Bang-smällen höras;
hjärnbarken fick bomull, vadd, förband.
Och älskvärdheten lät sig så förgöras,
och jag drogs undan till ett annat land:

Jag vaknade helt dyblöt i min koja;
helt yrvaken, förvirrad, allmänt öm,
och fjättrades vid verklighetens boja:
En plats långt mycket sämre än min dröm.










Damen i svart

$
0
0


Tankeexplosioner. Förvirringar. Hjärnfilmer. Hjärtflimmer. Skräck-bilder. Spasmer. Myrkrypningar. Tungrörelser. Ögonlocksfladdrande. Ansiktsdomningar...
      Den här ECT-vändan tror jag kan hjälpa. Bieffekterna är i alla fall rejäla [se ovan], och det brukar betyda att de positiva effekterna också kommer att dyka upp så småningom. Inspirerad av en viss herre vid namn Ola Magnell - samt alla dessa biverkningar - kreerade jag en text [eller restaurerade kanske snarare] inom mardrömsriket, med samma namn som hans fantastiska skräckballad, Damen i svart:






Ja, min text är för en gångs skull utan rim och versmått... bara utfladdrad ur käften. Den är en mardröm jag plockat ner från Elm Streets höjder [ur ett gammalt Word-dokument alltså] och friserat och snyggat till, eller kanske förfulat - vem fan vet? Hursomhelst, här är den lilla bröstficksnovellen... och, ja, ordet mundiarré får helt plötsligt ett ansikte:


* * * 


Damen i svart


Damen i svart karvade bländverk med dolkens kluvna tunga under månens spefulla lyster. Jag kräktes en floskel i hennes öra när hon gurglade en missriktad komplimang. Det enda jag ville ha sagt var något om kommissionärernas bakhåll. Det var så knipslugt konstigt; allting var askgrått och mjöligt, dimmigt och torrt, frosthöljt och glödgat. Varför vi viskade visste jag inte, hennes tomma blick avslöjade inget, hennes fylliga samvete än mindre. Tidigare hade jag duellerat mot en fredsbong och angripit tonåriga mormödrars empati. Törhända hade det något med saken att göra. Skymningen bad om att få dö men fick inget gehör. Kvällen var vindpinad och vingklippt. Var det dags nu?

Damen i svart påstod att jag liknade reflexionen av ett avlägset ögonblick och att jag var stor på de rätta ställena. Inte begrep jag vad hon hade i görningen eller vilka rävar som snarstuckna låg och tryckte bakom hennes öron. Det var bäst att slita bort dem med ytterligare en resa mot en förliden eftervärld. Bränna, bryta, meka, stoppa, tända. Och i väg. Hade hon, Gud förljugen, kanske ingen baktanke? Var allt på låtsas? Hon förfogade emellertid över en tropisk nimbus och ett lystet lynne, ett brynt intellekt och paranta genmälen mellan framgaddarna, så något fuffens var det allt. Varje känsla av att hon existerade fick mig att kväljas och vilja ha mer.

Damen i svart kryddade snuggan med ödets kleptomani. Gräsfräset smekte ut smog. När kittet omfamnade min såsiga hjärnbark glömde jag allt annat, försköt det, negligerade det. Jag flinade som en uppsprättad ursäkt och blinkade som en epileptisk elegi. Sen blev jag behärskat manisk. Jag fick för mig att hetsäta kanterna av ränkfulla illusioner. Det verkade som att jag höll på med det ända tills ledan vädjade om nåd, för när jag drog efter andan doftade det pennalism och smakade svepskäl. Jag fick gåshud, men bara i ansiktet. Fotstegen - jag hörde dem nu. De kom närmare.

Damen i svart var fortfarande kvar. Hon log sönder en längtan att bryta ett osvuret ord. Jag svamlade ekvationer. I fjärran ljög en näktergal. Argusögonen brände sitt krut. De hade sitt på det torra. En rostig fogsvans kritiserade sig fram under huden. Det var bara olja och tjära kvar i huvudet på fribiljetten. Skrapa och bränna, gnida och stoppa, slå fyr och ta plats. Gastarna kontemplerade till ratade drömmar om något vackert. Rasslet av ingenting var outhärdligt och rogivande. Fotstegen var här. Blickstilla och ljudlösa stampade de i ilfart ihjäl varje tanke på att sidsteppa en tystnad av sot. Natten var trög men disträ.

Damen i svart gick sin väg och jag med henne. Allting blev värre, men ingenting blev av.




Amöbor i sneakers

$
0
0


Blixt och dunder, maniska under[liv]... Sjunde åskknallen i hjärnlobernas universum. Synapsjävlarna och signalsubstanserna krigar med varandra, jag håller tummarna [fuck you-fingrarna snarare] för att det skall drämma till i alla sabla receptorer och reda upp oredan i den grå massan.

Ett försök till något slags samhällskritisk [nåja] humoristiskt [nåja] inlägg, i stället för självömkande, griniga kråkfötter. George Carlin har hajat hur långt dokusåporna kan dras - eller hur man kan använda dödsstraffet som ett slags dokusåpa-/fredagsmysunderhållning - och ja, den som inte hajar ironin i hans utbrott borde nog hänga med på ett gäng strömbehandlingar med undertecknad.






Nåväl. Snart sitter vi och nickar till med näven i chipspåsen och rapar tacosås medan folk tävlar om vem som skall överleva på TV. Hipp, kredd, kändispoäng... vad fan är överlevnad mot sådana guldklimpar? Fredagsmys deluxe!


 ¤ ¤ ¤


Texten går att sjunga till melodin till Björn Afzelius låt
"En kungens man" om man så vill.



Amöbor i sneakers [Dokusåpasången]



Jag haver blott en önskan, det är att bliva känd
ja, känd för vad som helst, även känd för att va bränd.
Så för att nå den himmel som tycks så underbar
beslutade jag mig för att bli en dokusåpa-star.

Tog sikte först mot Baren, men mest för nöjes skull,
för att få mixa drinkar, svina, vara full,
och sätta massa minus på varje dum person
som försökte hindra mig att vinna min miljon.

Sen åkte jag till Villa Medusas heta glans;
med husets vin, tequila, samt nakenbad och dans,
och svartvita kameler att sprida hit och dit,
men mest av allt få lata sig och leva på kredit.

Sen riktades min tanke mot en expedition
som styrs emot en främmande, vild vegetation;
där man kan leka skeppsbrott och inföding, minsann,
och vinna första pris om man är lagom litet grann.

Jag fick sen nys om Radio* och ville genast dit.
Jag tyckte jag var lämplig, för jag snackar massa skit.
Så lätt jag skulle valsa i eterns smäckra takt
för jag kan babbla massor utan att få något sagt.

Sen sökte jag till Farmen och dess modesta gård,
till en miljö som verkade skenbart fysiskt hård,
för att få protestera mot slakt och annat rått.
Att kött har varit djur förut, är nåt jag ej förstått.

Till sist jag hörde talas om Storebrorsans hus,
med kameror på toa, som filmar snopp och mus,
och folk som rullar tummar och lägger patiens
och allteftersom tiden går förlorar vett och sans.

Men ingenstädes dög jag, jag ansågs för normal,
så ensam i min våning jag lider svåra kval.
Jag övervägt beslutet, men jag skall ta mitt liv
för är man inte känd är livet blott ett tidsfördriv.

Då hörs ett brus från TV:n, som följs av Stenbecks röst:
"O, kändis-wannabe, jag skall ge dig ro och tröst.
I vackert, svartvitt motljus, i ljuv ultrarapid
skall du minsann få avlida på bästa sändningstid."


---




Kravallsperma

$
0
0





Ett sus, ett dus, ett rus... inget ljus. Fortfarande skaver och gnager det i hjärloberna, vet varken ut eller in... koncentrationsförmågan är totalt torpederad. Hallucinationerna kommer och går. Får för mig att det är en bra idé att fyra av tre maskiner tvätt mitt i natten. Och samtidigt: kanske kan det lösa sig. Vi får se. Envis har jag alltid varit. Och den här totalt absurda och rabiata skriften jag publicerar nedan är skriven i ett djävulskt rus, jag minns det knappt. Har förvisso korrigerat en del stav-/skrivfel, annars är den orörd. Den som vill får gärna analysera den. Texten innehåller ju två helt skilda delar, ett slags Rabelais-ode och ett slags uppgivenhetsflöde à la Dagerman [jaja, nu smickrar jag mig själv Hårt!]... 

Nåja, ta av er säkerhetsbältene så åker vi. Full patte, plattan i mattan!


* * *


Kravallsperma


Han satt där med tvärflöjten och bubblade ut en melodi så horribelt barnvänlig och saftkalasdoftande att man riktigt såg hur insulinet fräste i käften på’n. Hans leende var snett och vint, ögonen var lika blå som sån där soppa larvpottorna i Vasaloppet missbrukar: näsan var en såsig köttroulad och håret fjolsommarens kompost.

Ja, det var alltså hur han såg ut innan jag hånglade upp honom i kommandobrygga… innan jag nöp honom i hans bryléskinkor och tapetserade hans underliv med mitt… innan jag befriade hans mun från tvärflöjten och fyllde den med en skinndito… och innan jag skojboxade hans slöa trippelhakor och flätade hans pattvårtor. Sen såg han ut som en betvingad soluppgång en dag då näringslivet lekte knullagömma och ”jihad” var namnet på en gräddbakelse.

Fasanerna gnällde i högan steksky när jag lämnade vårdpaketet som ett vederlagt argument på marken, och jag såg hur den forne flöjtspelaren formade sina läppar till ett ”tack”. Jag gäspade och masserada klentroget min lever med kaviarsoda alltmedan jag strödde söndersmulade frigolitbitar [jag är alltid beväpnad] omkring mig – för katter, småbarn och andra pålägg att sätta i halsen.


Det var dags att glida in till centrum. Allt tydde på att dagen skulle göra mig besviken. Det var så jag ville ha det.

Mot centrum var det, ja...

På tunnelbanan härskade pöbeln – ensamstående morsor som valt att hora i stället för att gå på soc., obildade folkpartister totalt nollställda inför företeelser såsom reporänta och konstitutionsutskottsorgier, läspande lesbianer och bölande bögar på jakt efter slaskiga slampslidor och paranta piltpenisar – kort sagt gräddan av de vandrande motiven för selektiv tvångssterilisering. Jag busvisslade på en taxi för att slippa fraternisera med Tellus termiter.

Taxichauffören var en kvinna, eller en taxichaufförinna som någon pk–blöja kanske hellre hade uttryckt det, i sina bästa av sju svåra år. Hon var minst sagt djurisk: alltså, hon var harmynt, kobent och svinsnygg… hon hade binnikemask, röda hund, och papegojsjukan… hon förfogade över hästsvans som hon ersatt av en gammal svinrygg, hon hade ridbyxlår och näbbstövlar. Allt det kunde jag se genom att sia i en gammal snusprilla jag haft i armhålan. Jag blev brunstig som en Jourhavande motmänniska på bäversafari och ville knulla henne på blinda fläcken. Det var bäst att kasta sig ut ur bilen innan jag ställde till med ännu en skandal.

Jag befriade mig från bilbältet, ninjavoltade ut genom takluckan och landade lite vimmelkantig, men på fötterna, strax bredvid trottoaren. Pinsamma ursäkter till människor blängde på mig och tog sig för pannan. En tonårig tös i Candy sucks cocks–tröja fnissade och hann gasta ”Titta, det är Fyll–Gudr…” innan jag sänkte henne med en slängkyss. Jag visade tänderna, bägge två, och morrade mot skocken av pappskallar som fortfarande starrbligade på mig, varpå de illa kvickt återupptog sina alldagliga sysslor – boffa lim, driva ut syntetiska smådjävlar ur inkontinenta åldringar och plugga på ettans gångertabell – och lämnade mig i fred.

Jag var tvungen att ha en sup. Kaviarsodan var slut och jag var riksportad på Bolaget. Det fanns bara en utväg, och det var en ingång… den ledde till puben Elvira Blåtira Madigan.

Elvira Blåtira Madigan var ett hugskott i råttan, milt uttryckt:

Ett tjattrande utan dess likstelhet guppade runt som båtflyktingar på drift undan lagens trånga tarm i den dyngfulla lokalen – som var mjölkvit av all rök. Opium, tänkte jag och hyperventilerade som Sigjårni Viiiver i ”Copycats in the cradle of filth”. Flimmerhåren krullade sig till presentlockar när de plufsiga orosmolnen drejade mina näsborrar.

Ruslycklig och Eiffeltornshög steppade jag fram till bardisken och rullade med mina ögonstenar. Bartendern var någon lymmelaktig praktikantjävel, men jag lät inte det hindra mig utan beställde en gallon Kreti & Pleti [lika delar Pucko, Loranga, munvatten, Explorer och formalin, toppat med grönmögelost och boxershortsströssel]. Trots drinkblandarens illa tilltagna underlivslängd fick jag den, som brukligt är, serverad i en stomipåse.

Jag svepte tösadrinken i ett andetag och tog ett steg närmare Gud. Men eftersom Gud är ett  skarn och jag var pank nödgades jag backa; med andra ord så spydde jag. När jag dränerat min kropp på kyrksafterna förnam jag hur Herren löstes upp och suddades ut alltmer tills jag slutligen bara kunde ana konturerna av bockfoten, treudden och den dolda kameran. Josefs son, muttrade jag tyst för mig själv eftersom jag fått lära mig att ’Jesus’ är en svordom.

Mina religiösa tillkortakommanden gjorde mig stursk lik en fluffer som vägrar ta den till roten, och jag tyckte mig vara redo att möta overkligheten. Med en Sonny Chiba-rundspark flög saloonsdörrarna upp och jag jazzade ut från krogen. Fortfarande småkåt efter mötet med det där clusterbombnedslaget till taxichaffis började jag att speja efter döfläsk. Det var lögn i fan; de som hade kunnat vara snygga hade graffitikonst i fejset och tätmassa i barnmatsbehållarna.

En av Alliansens Robin Hood-antiteser vinglade fram, med en sushibricka i famnen [en naken asiat med rå fisk, ris och sjögräs över hela kroppen]... jag tog mig en tugga av det råa köttet och säg hur vattenskallen knäade och höll sig för platsen för sitt bortgnagda öga. Jag log inte ens. Likgiltigheten pungslog mig lam, tam och helt apatisk.

Centrum var inte på långa villovägar vad det en gång hade varit. Besviken och lite ledsen i Argusögat misströstade jag och beslutade mig för att sticka hem. Jag knyckte en liten äckelgosses skateboard och hattade i väg. Min mun var torr och jag hade en stor klump i magen.


- - -


Trampar runt som i ett dimhölje med släggan [i själva verket en kulhammare] i ena näven och den bleksiktiga ursäkten till köttrumpet i den andra. Skärande amerikansk hardcore och allt för kärvänligt trallig black metal i högtalarna. Lägenheten outhärdligt varm. Det har gått så långt att t.o.m. inredningen och inventarierna svettas och förfaller: tapeterna börjar släppa kring taklisterna, man kan pilla loss små remsor av motbjudande smutsvit tapet [som tydligen valdes utan tvång av det snudd på med mig jämnåriga paret som bodde här fram till dess att jag snodde till mig lyan]... soffan har öppnat små apelsinsklyftestora hål i sömmarna, som ville den penetreras av en knallhård knullkuk [fel lya, fel pojke... sorry] eller bara visa upp sitt fluffiga innanmäte för en lysten publik som breder ut sig över dess mödom; handtaget till städskåpet föll i bitar när jag tog i det i går; kylskåpet flämtar efter luft och förmår inte vattnet från att koka... allt tycks vara på upphällningen att ta slut, och med ”ta slut” menar jag ge upp, slänga in handkrämen, plocka ner skyltfönstret.

Köttet hänger slappt från skelettet i garderoben - det skelett som än en gång framtvingats med våld och löften om bögstryk. Svetten droppar från pannan, den dråpliga frisyren fastklistrad på hjässan, skavsår i kväveck och ljumskar av sältan som skrubbat hudvecken under slaskvåt mardrömsslummer och meningslöst pickande på musen. Ett klick, ännu ett... beställningar av böcker jag inte förmår begripa... inköp av filmer jag inte vågar se. Skräms till olydnad av det allt för verklighetsavslöjande ljuset. Inte ens en sorgsen dammpartikel undkommer solens vrede... allt märks och avslöjas, inget göms i glömska. Det är inte skuggorna, silhuetterna, svärtan och mörkret som inyser Skräcken - det är ljuset som demaskerar och genomskådar fasaderna som är Den stora rysligheten.

Fortsätter vandringen. Cirkeltrampande med verktygen undanlagda. Inget av dem fyller någon funktion som det ser ut just nu. Styvnackat förblindad av tristessens stress. Vräker ut min inverterade skrattsalva över mig själv. Badar i begabbelse. Svalkar måttligt, snarare inte alls. Torr gråt utsmetad på delar av kroppen, mest i gommen och i handflatorna. Gåshud under ögonlocken. Solens smegma förgör alla tankar på en flykt till balkongen. Det brinner under naglarna. En stilla bön om kyla... is och snö... hagel och snålblåst... blöta löv och torra fittor. Drömmen är förmäten och svullen som en ondartad prostataförstoring. Slår mig fri - i Helvete heller! - drömmen stångar sig blodig mot självbefläckelsemoralens mentala murar.

Skuggan fnittrar och höjer sin machete. Skuggan ler åt mitt ordlösa välkomnande av det kalla stålet. Skuggan låter handgiljotinen träffa mig med Dess skugga... stålet träffar luften och gräver sig in i drömmen medan köttet - lurat och desillusionerat - inte ens fläktas av svingen när det feta knivsvärdet svischar förbi. Skuggan skrattar nästan ihjäl sig åt min besvikelse. Skuggan - Min egen personliga dissident...

Jag smeker mig kall av min av tama, lama av ångestrunk framtvingade kravallsperma. Solskyddsfaktor 69.

Centrum ånyo. Snart... Sedan... Strax... I morgon... Genast... NU!


 * * *


Och ungefär så här känns det:

[bedårande låt, av världens bästa band f.ö.]







 






Kvalitetstid tête-à-tête [ett luder i frack]

$
0
0




Jag vet inte vad det här skall föreställa, om det är färdigt, om det någonsin kommer att bli färdigt. Jag dristar mig att kalla detta för en grovskiss än så länge. Törhända bränner jag upp alltsammans, blandar ner det i frukostfilen, häver mixturen, låter den passera genom min kropp och tillämpar tesen att "litteratur är skit" fullt ut. Vi får inte se. Jag får se. Ni får gissa:



* * *


    

Kvalitetstid tête-à-tête [ett luder i frack]

   


Plats: Sodoms lustgård, källarvåningen.

Tidpunkt: Nu, då, sedan och för alltid.

Musik: Blood Axis – The hangman and the papist  [se ovan]



---



HAN:

Vaknar du nu? Upp med hakan bara, så jag kan träffa dig ordentligt. Nej, du sitter inte fast. De så kallade repen finns i  dig. Res dig upp och gå om du vill. Jag hindrar dig inte. Jaså, du kan inte? Stackars sate. Eller vill du inte? Det kan kvitta, och eftersom du ändå behagar stanna så kan vi lika gärna börja, eller hur du sköka bland skökor? Din perversion är klädd i gloria, ett utsmyckat missfoster närt av din egen harhjärtade överlägsenhet. Seså, äcklande lågliv, det är dags nu.


han:

Var är han? Vem är han? Och vem är HAN?! Han förnimmer hur livsnerven försvinner - som om den någon gång funnits på riktigt – hur den i lönn sipprar ner för kindknotornas skarvar och stelnar till slipstål. Tror han att det finns en utväg? Alla stigar är snitslade och leder åt samma håll; ingenstans. Han kan fly, men bara tillbaka. Ljusdropparna som skymmer natten är bara glipor i slaktmasken men bländar honom likväl. Ögonlocken – feghetens väktare som söker halshugga Det Oundvikliga – klipper bort bildrutorna han inte tror sig kunna leva utan.


HAN:

Ha! Du växer blott hydran starkare, arma kräk. Jag bespottar din fittiga, fnittriga ångest! Jag skall fläka upp din ingrodda likgiltighet med min tunga. Ja, klyv den du bara med din falskhet, då har jag en kvartett skvallrande kittlare i munhålan. Här har du en utsträckt hand runt halsen, en knuten näve i bröstet, en stövelklack i käften, din baktalande blodsugare. Ja, jag menar det bokstavligt: du talar med baken, du sprätter ditt etter med rövhålet - det arsle som sitter mellan öronen.  Jag genomborrar ditt rätta ansikte med mitt vackra dito. Så kyss mitt anus! Dia mitt bedrägliga livslustmord! Du har sugit förr, så vad är problemet?


han:

Smaken, eller snarare stanken, känner han igen,. Det smakar och luktar som… som… han är inte riktigt säker… som… härsken förljugen framgång. Men odören sprids inte av det penetrerande objektet, den sprids av magsyran från hans förflutna och bränner som köld i slemhinnorna. Klaffarna sotar igen av sirapen. Han är fastgjuten i sin egen lycka; ovissheten – den skyddade verkstaden med bara trubbiga instrument. Orden är för skarpa, han förmår inte att grensla ens ett morfem ur dessa. Blunda, tiga, slå dövörat till – medikament för ett luder i frack. 


HAN:

Jag - din himmelska änglamakerska, jag tar hand om dig, jag vanvårdar dina sår såsom ock du, sämresorten, skall vanvårda mina lustar. Vi knullar i fruktan; men bara på ett mentalt plan, det är så mycket vedervärdigare. Köttet är bara kött, skämt och ruttet från dag ett, där finns inget att förgöra. Anden, den skenrenliga jävla anden däremot, den skall jag vädra ren från omsorg och pissa ner med smicker som får dig att falla i gråt, igen. Min erektion skall ränna gatlopp mellan dina hjärnhalvor när jag skändar ditt förstånd med min klinga, ända fram till dess att du ber för ditt liv… att ditt liv skall ta slut. Då skall jag tvinga dig att leva.


han:

Han ser bara blått nu: blått blod, blå svärta, blått dis. Bäst att censurera även dessa syner, han blundar ånyo. Munkavlen är intellektuell och konstruerad av skuld, en skuld vars grisäpple har förhindrat den att tjalla. Hörseln har inte deserterat än men den förleder och förför. Han förs, av sig själv, till ett introspektivt skugglandskap, där cementerade sandlådor och stympade kalkyler utgör det enda frö som är värt att så, 
förtvivlan. Där hjälper inga kreditkort, inga sjutillhållarlås, inga överfallslarm. Ty både offret och bödeln är han.



* * * 


"Perversionen har en enorm förmåga att mutera, att byta form.
Perversionen skrattar åt alla dem som tycker sig vara liberala och frisinnade.
Perversionen skall nog visa dem hur toleranta de egentligen är!
Perversionen är alltid före."



Sara ArrheniusEnsam och pervers





















Barndomedagen

$
0
0







Okej, den här bloggen skulle vara en humoristisk fristad, en plats i Intet för skratt och avsky, personangrepp och näthat [mot mig så klart... inte många angrepp alls]. I stället har den mot slutet förvandlats till en bitter rotunda där den sinnesslöa kusen [jag], som knappt tar sig fram, utan - och nu kommer trumvirveln för patetikens death metal-growl - får Välja livet varje dag. Därav tystnaden här, därav humorbristen, därav den unkna stanken av ren och skär bitterhet och kväljande ångest, avundsjuka och spleen, handlingsförlamning och flyktbeteende...

Den här texten skrev jag under tre veckor [tror jag, mitt minne är stekt, fick ECT i går], när jag gick på förra ECT-behandlingen [ja, för fan, vi kallar det elchocker à la Gökboet i stället, en kommunchef som ringde mig ignorerade varför jag skulle få behandlingen, och bara garvade och nämnde just Gökboets elchocksbehandling x antal gånger, och skrålade om hur kul han tyckte det såg ut.] och det var således därför den tog sin lilla tid. Och bara för att den lille harhjärtade författaren använder sig av den lätta skrivproceduren att skriva i jag-form, behöver inte allt tas för sanning, även om det här de facto Är en uppgörelse.

Gör vad ni vill med texten! Sprid den! Skriv ut den och bränn den! Gör en låt av den [jag fixar refränger om det behövs!] Förakta den och gå till er Blondinbella-blogg i stället! Dissa eller hissa fanskapet! Ignorera den redan vid titeln!

Egentligen skulle inte den här publiceras här, eftersom den var tänkt att ingå i min diktsamling Fredagsmys [med a.k.a.-titeln Missfallsönskan], men jag har insett att skiten aldig kommer att att antas. Jag skriver verkligen inte ett dugg lika som samtidens poeter, jag förstår inte deras s.k. storhet. Jag säger inte att jag är bättre - jag säger bara att jag inte begriper var fan passionen, hatet, svetten, hjärtrådbråkandet och hjärnflimret finns. Hjälp mig att förstå? Eller ge mig stash och cash för att ge ut skiten själv. Och Ni/Du måste vara agent. Jag KAN inte sälja mig, är för kass på det.


Efter tre stycken med bitterljuvt pladder, och en med psykotisk svada, sätter vi i gång. Titeln kommer nog att bearbetas. Smaklig spis!



* * *


Barndomedagen



Ni slipar era tungor till kluvna svärd och klingor
som hugger mig i ryggen likt en Brutus av vår tid.
Ni täpper till min andedräkt i fall den lämnar springor,
ty rösten min den får väl gny men inte ta till strid.

Och baktalar med smädelser, med skymfer och med skvaller
det gör ni stolt som tuppen i er ankdamm utan skam.
För fysiskt får jag tulta fritt, men själsligt finns ett galler
som hindrar mig att vara jag: ”Bli kväst och sedesam!”

Och drömmarna ni drömde om att själva få besanna
dem skall ni nu nå upp till genom mig det är ju klart
Här regnar kraftord, invektiv och glåpord, aldrig manna;
att negligera morot – hylla piska, anses smart.

Betslen kanske är mental men omöjlig att rucka.
Jag följer som en nickedocka hövitsmännens drag.
Och vet att om jag ej är bäst, eller råkar sucka
så väntar heta ispilar mot ängslans andetag.

Ja, vad är det för simpelt skarn, för barn, för liten småtting
som trots sin pubertet inte förmår att ta sig ton.
Regredierad till ett foster, skraj för husses rotting,
och till och med för rädd för en verbal revolution.

Ni påstår att er spjälsängsfostran ger väl och ve och stadga,
och gör allt för jag skall bli den ni själva aldrig blev.
Mitt självförakt och egenhat, det skummar just som fradga,
och självinsikten är förryckt och världsbilden är skev.

Jag spränga vill min puppa, jag vill krossa de kokonger,
de affektiva bojor som förhindrar mig att gå.
Nån gång så kokar allting över, då finns ingen ånger,
och sonar gör jag stolt det ”brott” jag då tänker begå.

Det ångar bland synapserna jag orkar inte mera:
Jag vägrar vara offret tills ert gatlopp går i stöp.
Jag riktar avskedsfrasen mot min panna; och notera,
det här var något som ni tvang mig till så snart jag kröp.



* * *


Jag har valt ut tre fenomenala låtar om döden. Och, nej, sitt still i båten, jag kommer inte att köra ner i ett gruvhål med min gamla Saab... från känsla till handling är det som John Holm sjunger - många mil och år från här och nu. 

Nåväl,det finns ett allvar i botten hos alla tre sångerna, där den sista står för total uppgivenhet. Så, Ola Magnells låt då? När jag dör. Det är en cover/tolkning av Loudon Wainwright III:s sång Unrequited to the Nth Degree... En jävligt rolig sång men med en riktig klang av mörker i botten. Ola Magnell när han är som "farligast". Lurar oss att tro att allt är frid och fröjd. Men i slammet simmar ett dis av verbala och melodiska musikdissidenter. Se upp för fan, Olaski Magnell har en kameleont i sin hatt!










Euskefeurat är ett riktigt bra band, som både är roliga och samtidigt kan vara fenomenalt allvarliga. Deras tolkning av den gamla dängan Green field of France som heter Tankar på nattgammal isär mycket bra. Värt att kolla upp! [Egot måste nämna att även jag texttolkat den underbara melodin - I skuggornas vård - som är väldigt kul att försöka sig på att pricka rätt i stavelse, fraseringar, rim , versmått.]

Nu till Den Här låten. När jag en gång dörär både lite mörk och ledsam i botten, men framför allt är den en fantastisk känga mot politiker, producenter och andra höjdare. Den handlar om att donera organ vid dödsfall. Och jag tycker att den är fantastiskt skojig och kärnfull! Den sista raden i låten är grym!








Husguden GG Allin - bråkstaken som hellre slogs med publiken än flirtade med dem, så att de kunde köpa merchandise och skivor - har här skrivit en av de vackraste och trasigaste sånger om döden någonsin. Här blottar han sig verkligen, och visst, det är droger och sprit, brudar och bråk, men det känns genuint. Och han var nog medveten om att det skulle ta slut någon dag. Han lovade ju att dö på scenen. Men en överdos förstörde hans dröm. Låten är dock så jävla sorgsen, men ändå livfull att jag både vill gråta och ta tag i saker och ting. Videon hjälper ju till att läcka i jacken.








Älskling, jag hatar dig!

$
0
0




Jaha, snuttungar, ett försök att skriva ett slags outlaw-country-sång på svenska... fy fan, det var inte lätt, även om det gick rätt snabbt, men det blir HELT annorlunda att skriva på svenska.... man kommer inte undan med nödrim och annat, man blir extremt blottad och Allt granskas på ett helt annat sätt än om man använder sig av engelskan. Använder man sig av okulär och spejar in de engelska texterna ser man att de ofta är riktigt hiskeligt dåliga, men det kommer inte fram i sången, utan man får OFTAST läsa sig till det, lite beroende på genre förvisso.

Jaja, nu har jag dragit försvarstalet. Jag har något slags melodi i huvudet, men den är dålig, någon skicklig och förfaren musiker kanske har något bättre i sig. Blev inspirerad av Warren Zevon, Johnny Cash, Bob Wayne, Hank III och GG Allin. Och DAC så klart. Ingen aning om det är ett jävla pekoral. Kan mycket väl vara så. Farligt att skriva sådant här på modersmålet. Men jag chansar:


* * *



Älskling, jag hatar dig!




Jag sitter i min gungstol, och för en bitter monolog.
Blandar mina svordomar med Jim Beam och metadon.
Kvinnan i mitt liv försvann med sin gynekolog,
tog båda kidsen med sig, men lämnade alla lån.

Jag kliar mig i skägget, tar en Bud, och minns en tid,
då vi erövrade världen, då jag tog dig på en äng:
Och då ägaren av marken, fylld av hat ville ta strid:
Jag slog ut alla hans tänder, i ett enkelt handgemäng.
 

Fast...

Du döpte dig till hora mellan hans lår
Du spottade mig i nyllet efter alla dessa år
Mitt förfall – din succé, är mitt livs ledmotiv!
Jag hatar dig, älskling! Försvinn ur mitt liv!



Min spruta och mitt horse finns fortfarande kvar.
AA-mötena är blott för att få bifall, brickor, band.
Timmarna i Underlandet är det finaste jag har.
I det ruckel där jag bor behövs Den Vita Damens hand.

Men jag minns dig ännu, baby, med pipan utav glas,
hur du fyllde dina lungor och släppte ut allt i min mun.
När du dansade helt naken, med ögon fyllda av extas.
Du var så envis och så bräcklig, så viljestark och tunn.




Men…

Du döpte dig till hora mellan hans lår
Du spottade mig i nyllet efter alla dessa år
Mitt förfall – din succé, är mitt livs ledmotiv!
Jag hatar dig, älskling! Försvinn ur mitt liv!



Visst är jag tärd och sliten och kommer snart att dö:
inte ”skiljas hädan”, ”falla ifrån” eller ”gå bort”!
Jag skall dö! För fan och Satan! Inte vissna som ett rö!
Och ingen jävla idiot skall sörja, vart öga skall va torrt.

Älskling, jag tar bössan, din far gav mig för längesen
Och seglar över Styx med ett enkelt litet skott
Om Herren existerar lär vi dessvärre ses igen
På en het plats för självmördare, och de med äktenskapsbrott.



För…

Du döpte dig till hora mellan hans lår
Du spottade mig i nyllet efter alla dessa år
Mitt förfall – din succé, är mitt livs ledmotiv!
Jag hatar dig, älskling! Försvinn ur mitt liv!
Ja, älskling, jag hatar dig! Ditt jävla tidsfördriv!



* * *







En liten mördarballad får avsluta den här countryaftonen. Stenhårdvideo också!






Kärleksbrev till Västmanlands Landsting

$
0
0





Jag vet, det var ju humor den här bloggen skapades för. Tjafs och dalt, skratt och hysteri, trams och larv. Sedan kommer melankolin och förpestar hela rasket och lägger sig som en fuktig, svart filt över alltsammans... det är ju inte schyst, särskilt inte mot er stackare som följer skiten. Men jag försöker verkligen vara "rolig", men det vänder sig i magen, skinnet inverteras, hjärtat och lungorna kramas ur likt smutstvätt... ibland blinkar det till någon liten skrattfest, eller snarare en glimt i ögonvrån, ett garv som sätter sig på tvären och fastnar i halsen. Mer är det inte.

Jag lutar mig dock ofta mot självironin och Skrattet, det är det som räddat mig genom det här som många kallar Livet. Ibland orkar dock inte fnisset stå emot demonerna och allvaret, hjärtnupenheten och vreden. Den här prylen skrevs kring sekelskiftet, ja, milleniumskiftet alltså. Den är dock uppiffad en smula, stycke två är ju - som ni ser uppdaterat - och lite reviderad, men man ser ju klart och tydligt att det är en gammal grej. Det är rätt styltigt och nödrimsrunkigt. Men känslan finns där. Och därför väljer jag att publicera den. Och, nä, man behöver inte ta allt bokstavligt: det är det sista stycket jag tänker på då - Samtidigt! det är ju Där humorn kommer in. Den Svarta humorn som faktiskt gör skriften värd att läsa över huvud taget! Till sist: Att Känna så är ju en sak, att de facto Utföra det är en annan sak.

Skrattar bäst som skrattar högst!



- - -




Kärleksbrev till Västmanlands landsting*


Jag sitter i ett väntrum på ett kliniskt hospital,
mitt förtroende för staben är förbrukat.
Jag sitter och förbannar ett genetiskt kapital,
som jag ärvt, som är förpestat, sjukt och stukat.

Jag låter tanken flyta genom två decennium;
det var då jag först fick känning av besvären.
Det var då jag sökte hjälp i Doktor Viktigpetters rum,
men redan då så satte Vården sig på tvären.

Jag förklarade min smärta och till det mina symptom,
men jag möttes av det nedlåtande flinet.
Min värdighet man snodde som en hjärtlös ekonom
och på samma gång man stal serotoninet.

Man sa jag var för ung för all den värk jag påstods ha:
”Det är nog växtvärk eller fantasier!”
Ja, lite spott och spe det är väl nåt man får fördra
när man söker sig till landstingets genier.

Men jag harvade och gnetade och hankade mig fram
och remitterades till Smärtkliniken.
Men de kunde inget göra. Nästa anhalt: Ryggprogram!
Och jag blev blott ännu ett tal i statistiken.

Ja, alla charlataner granskade problemet mitt,
och behandlade mig med ström, massage och nålar.
Trots otaliga vistelser var allting jag blev kvitt
mitt självförtroende och mina stålar.

Man ältade men enades att det som var förstört
var ej kroppen utan allting satt i psyket.
Så var det knappast förut, men nu är mitt själsliv kört,
tack vare läkarkårens folk, det byket.

Jag summerar mina känslor: Nu så står jag inte pall.
Jag har tröttnat på att ej bli respekterad.
Jag befriar mina tankar med en sista ljuvlig knall,
kanske ser de ock min död som simulerad.


-  -  -



*Hette från början "Bowling for Västmanlands Landsting" men det kändes lite puerilt och barnsligt... jag äger ju inte ens ett klot.








Big Fish - Fritt för vinden




Sök jobb eller dö!

$
0
0






Detta är alltså konserverad gröt... ni kanske minns låten?Den passar rätt bra på hur företag uttrycker sig vad gäller sina anställningsformulär. Fast här kanske det är tvärtom.Konserverad reklamgröt och lite bättre företag? Men i så fall undrar man ju vem fan som låter ansökningarna passera.





Och, ja, vi [eller Jag] provar med humorn då. En natt med insomnia och Massgrav som vaggvisemusik brukar kunna leda till de mest häpnadsväckande humörrubbningarna. Den här grejen är gammal och jag hade för mig att den låg på bloggen redan. Men när jag skulle länka den till en god vän så fanns den inte här. Kan hända att jag råkat radera den, och i så fall blir det här bara en ytterst pisstrist repris, med ett förvisso nytt för- och efterord, men annars bara gammal skåpmat; skåpkäk som dessutom åldrats än mer... Och då ber jag naturligtvis högaktningsfull om ursäkt och tar emot piskrappen på torget när helst det behagar.

Ja, det här är alltså en parodi på ansökningsformulären - eller vad fan man nu kallar dem [annonserna?] - skiten som finns på Platsbanken o.dyl. och som företagen pumpar ut. Och där de använder sig av samma trötta, blodlösa tomma ord hela tiden: Du skall vara social kompetent, positiv och... flexibel. [Puh!] Plus mängder med andra floskler. Med det där menas alltså att du skall vara glad och sprallig när du ställer in dig hos chefen, slickar hans [för det är en Han, jag lovar] röv och suger hans halvdecimetersdrake - och sedan låtsas som att ingenting har hänt: Sperman i håret är skumbalsam som du alltid använder på jobbet berättar du käckt för kollegorna när de påpekar att du har någon vit sörja i luggen. Och rodnaden beror på din astma. "Jaså, det utsmedde läppstiftet? Jag var så klantig och brände mig när jag rökte och råkade gnida ut hela rasket. Har ej hunnit fixa det. Kom just därifrån. Skönt att det är vår ute så att man inte luktar rök i alla fall." Ja, ni hajar poängen.

Jaja. Nog om det. Let it swing. Visst är min parodi larvig, men det är svårt att lägga ribban högt när man skall under något som placerat sig nedan marken. Kanske bör man ha läst någon ansökan för att tycka att det här ens är det minsta kul. Och som sagt, den här är gammal, kanske har de skärpt sig... de kan ju ha fått in ett ord som 'öppensinning' i sin resumé.


* * *


Allt-i-olla; Smegma AB; Sala; 020609



BESKRIVNING AV FÖRETAGET:


Smegma AB är ett utvecklingsstördsföretag som retirerar folk åt bedövande företag. Nu söker vi en fuktig allt-i-olla. Vi erbjuder fel person ett invecklande och simulerande arbete, med goda myndigheter till en bra förstoppning.


ARBETSUPPGIFTER:


Du kommer att missköta allt mellan att kopulera dokument till att vara chefens högra hand. Det kan även bli Fib-Aktuellt med diverse poppersuppdrag och liknande höga arbetsutgifter.



KVALIFIKATIONER:

Du sätter på kunden i centrum (helst vid torget) och gillar att ha många ballar mot höften. Du är både bög och hora, varför man kan säga att Du är plausibelt horribelt flexibel. Du är en vriden och självupptagen person, och kan utrota dig väl i både talmud och tidskrift. Du befruktar svenska, tyska, engelska, en mängd tattarspråk, och har en utpryglad språktjänsla. Du är nogräknad och pissar på bestämda tider. Du är lomhörd, målmedvetslös och vanskapt efter jobb med elak feber (läs; hög temp.). Du har stor asocial impotens, är stressdålig och ser sexuella närmanden som utlösningar istället för problem. Du brukar bjuda dina ovänner på Kafka med dopp, så Du har god serviskänsla. Du är van vid att figurera som ”spindeln i nätstrumpan”, är HIV-positiv och resultatirriterad. Du har lätt för att stjälpa relationer och är alltid beredd att skapa kundkonflikter. Tidigare allt-i-olla-erfarenheter är mediterande, men inget krafs.



ARBETSTID/VARAKTIGHET:

Tills vi säger så. Tilltrassla om gående eller cyklande. Heltidelag. Kväljningar.



LÖN:

Permission enligt selektivavtal.



ANSÖKAN:

Ansökan inslickad senast på smällen innan ”Grevinnan och betjänten”, nyårsafton -02.



ARBETSGIVARE:


Smegma AB



* * *


Till sist några visa ord från mentorn, George Carlin. Roligt, underfundigt och på pricken. Det han säger om cynikern stämmer väldigt bra in på mig, eller det mesta känner jag igen, även om jag inte på långa vägar är så tuff och klipsk som han var. Men jag har honom på halsen, alltid något.





Naziglassen anfaller!

$
0
0


Porrtidningsnamn [Top Hat] i glassformat





Smileyface i GB-gubbenformat


* * *

Det här skrevs 2003, då en krönika på Dalademokraten upprördes över GB:s glassar. Det stormar nu igen och jag anser att den här kan få vara värd att få sin plats på bloggen. Hittar ni krönikan i Dalademokraten [jag har försökt finna den med ljus och lykta] så skicka gärna en länk till mig. Den här fanns tidigare upplagd på den numera nedlagda humorsidan Tuppjuck.se, som bl.a. jag och min bror låg bakom. Moralpanik är alltid kul. Och när Den allmänna opinionen rasar är är det fanimej julafton! Så, håll till ondo med en riktigt dammig skrift, om ett så banalt ämne som glass.

Och det känns ju väldigt viktigt i en tid där vi behandlar folk som skit, i en tid då vi låter kvinnor könsstympas för att deras sexuella njutning skall förintas och således också deras påståddaönskan om att vara otrogna skall försvinna, i en tid när vi sitter och mentalrunkar i TV och stånkar fram krav om att cancersjuka och döende skall jobba tills dagen då kistan skall landa, i en tid då vi mäter vem som har störst atombombskuk - att då i en tid ge sig på ett jävla glasspapper. Prioritering är verkligen något vi människor har lyckats med. Puss!

 

* * *



Nazistiska glassar?


Nazistiska glassar?

(TJ -- Falun) Det stormar kring glassbolaget GB, detta sedan den feministiska samhällsdebattören Agneta Starkbock i sin senaste krönika anklagat företaget för att anspela på naziromantik och sexism.


En krönika i dagstidningen Dalaaristokraten, skriven av feministen Agneta Starkbock, har skapat en folkstorm mot glassbolaget GB. I krönikan skriver Starkbock att ”GB:s koppling till de gamla brunskjortornas propagandaapparat bara överträffas av deras vilda flirtar med den nutida sexismen”. Hon belägger sina argument med att föra fram, enligt henne, nazist– och sexistrelaterade produktnamn ur GB:s sortiment: ”Ta bara en glass som 88:an”, skriver hon. ”Alla och envar känner väl till att talet ’88’ är en nazistisk kod för ’Heil Hitler’?” Andra glassar som får sin släng av sleven är bl.a. Nogger, Daimstrut och GB Sandwich. Om klassikern Nogger, en vaniljpinne med chockladöverdrag och nougatrippel, skriver Starkbock följande: ”Nogger är bara en eufemism för negerskällsordet ’nigger’. Här handlar det dock inte om en medveten kamouflering från GB:s sida, utan om ett rent skrivfel. Vem som helst med ett tangentbord vet vilken bokstav som finns placerad till vänster bredvid ’o:et’, nämligen bokstaven ’i’.”


Nekar till anklagelserna

Starkbocks krönika har fått en mängd glassåterförsäljare att välja andra glassbolag, såsom Sia och Åhus, framför GB. ”Ingen nazism i våran [sic!] frysdisk!” skanderar Sven Stolpe, ägare till Järvkiosken i Piteå, på frågan om varför han slutat saluföra glass från GB. GB:s presschef, Elin Pigg ställer sig oförstående till kritiken: ”Våra glassar är inte ett dugg mer nazistiska än andras glassar. Starkbock borde bosätta sig i en igloo – för övrigt en underbart god isglass som vi har i vårt sortiment – och kyla ner sig, hon verkar väldigt het. Jag vill inte ge några andra kommentarer.”


Porrfilmstermer

Vad gäller kritiken om att GB:s sortiment även innehåller sexism så skriver Starkbock följande i sin krönika: ”Glassen GB Sandwich är en milstolpe i sexistisk omoral; varenda människa med huvudet under armen vet att ’sandwich’ i porrfilmsvärlden är termen för en dubbelpenetration, d.v.s. att en kvinna får en [ibland två eller t.o.m. tre] penis[ar] i vaginan och en i ändtarmen. Och en sådan vill GB att vi skall stoppa i munnen, och dessutom betala för att göra det! Vansinne! När detta sedan toppas med att man döper sin bästsäljande glasstrut till ’Daimstrut’, som är en synonym för ’rövhål’, så visar det vilken vidrig människosyn dessa parfaitens månglare står för.”


Skamvrån nästa?

När jag får tag på Agneta Starkbock blir hon ursinnig över Elin Piggs önskan om att hon borde svalka sig i en igloo: ”Nazihora! Puckstångspretto! Calippoclitta! Den där fröken Pigg borde snarast byta namn på sin lyxstrut, från ’Daimstrut’ till ’Dumstrut’ eftersom det är en sådan hon kommer att få dra på sig när folk får höra talas om hennes svinerier. In i skamvrån skall hon, Magnumfittan!”


Mer problem

Som om inte problemen med dålig publicitet och en flyende kundkrets är nog för GB så har man också erhållit en stämningsansökan från andra sidan Atlanten. Det är ättlingarna till den framlidne seriemördaren John Wayne Gacy som menar att GB:s maskot, den clownklädda GB–gubben, inte är något annat än en kopia av John Wayne Gacy iförd sina arbetskläder, clowndräkten. Ättlingarna kräver att alla GB–gubbar skall brinna i helvetet och man kräver dessutom tio miljoner dollar i skadestånd för sveda och värk. Undertecknad kommer givetvis att följa utvecklingen i fallet.


* * *

Så avslutar vi med att Sum 41 får hylla glassen "88:an" eller om det är Eric Lindros de celebrerar - eftersom "88" var hans tröjnummer när hjärskaningslegendaren lirade hockey. Luta er tillbaka och njut [eller kräks].


 


  

Mediapati

$
0
0







Det fanns faktiskt en tid då jag trodde att det man eller snarare Jag - [ordet "man" eller "en" - i det sammanhanget att man [Sic!] raderar sitt eget personliga pronomen borde i sig raderas!] skrev och plitade ner, kunde påverka människor och storföretag och göra skillnad. Jag vet, naivitetens dödsmoder!

George Carlin uttryckte det väldigt bra - och jag kanske redan har delat det klippet - att "bakom de flesta cyniker står en desillusionerad och sviken idealist". På mig stämmer det. Jag försökte. Men nu sitter jag bara ned i kärran och åker med, noterar emotionellt missbildade fanstyg och beskriver det i mina pamfletter.

Det går att se både idealisten och cynikern i texten nedan. Jag var i äldre tonåren när den skrevs, och Internet hade inte tagit över helt - Facebook fanns inte, och det såldes fortfarande papperstidningar en masse. Den borde ju så klart uppdateras som bara den, med "Likes" och "puffar", men det skiter jag i just nu.

I stället låter jag den lille tonårsidealisten [med sina cyniska smittkoppor] få komma fram och vädra sina lungor: Ett litet vackert ljus, oförstört och utan kluven tunga, som får bräcka dessa  vidriga vårflammor som blottlägger livets alla celluliter.




* * *



Mediapati


Drakarna kämpar med käftar som dryper profit
Sanningen är sekundär, ja, den hör inte hit
Alltid beredda att gå över lik
För att få kröna en lönsam rubrik
Det är journalistik

Löpsedeln är en av teserna Luther förlagt
Kallas den lögn kan man hävda den blott var abstrakt
Versalerna slåss med varandra på pränt
Ty en gemen är ju blott impotent
Det är allmänt och känt

Likgiltigheten är smakfylld och lönsam som få
När man förhindrar en sanning att målet sitt nå
Rör vid min gåsfjäder, spruta ditt grumliga bläck
Gör min notis till en meningslös fläck
Ett förbisett streck




Valsarna rullar och trycksvärtan etsar sig fast
Ärlighet är en blamage, en defekt, ja, en last
Källkritisk granskning är inget för oss
Vi bryr oss ju enbart om blaskans kaross
Vi gör guld utav rost

Vi har alltid rätt, ty vår makt är så gäll och robust
Att korrigera är ekvivalent med förlust
Men om vi har fel så har vi ändå mod
Att säga att läsaren inte förstod
En beprövad metod

Objektiviteten är smaklös och fruktlös som få
Nyttjar man den har man sänkt sig till dårens nivå
Stryk mina bokstäver, ersätt dem med fantasi
Gör av artikeln ett tamt kåseri
Som man bläddrar förbi




Jordbävningsoffer är inte alls kommersiellt
Vem orkar bry sig om hur det i världen är ställt?
Svältkatastrofer det håller man kort
Mittuppslag skänks åt nån kändis abort
Inget öga är torrt

Fingrarna har färgats svarta av all retorik
Som fyller var spaltmeter för att dra till sig publik
Kritiken jag riktar mot denna skandal
Blir endast lydig, patetisk, banal
Ja, ett slött pekoral

Uppkäftigheten är dämpad och lätt att försmå
Och äro vi högljudda äro vi alltid för få
Kväs mina åsikter, tukta min smak
Gör insändaren till ett hyllningsschabrak
Som gynnar er sak
Gör mig harmlös och spak




* * *







Viewing all 44 articles
Browse latest View live